Min vagn är min bil

Idag har jag varit ute och åkt buss en längre sträcka. Jag är ju en av stadens invånare som varken har körkort eller bil, så då får man lasta i bebis i vagnen och åka kollektivt om man ska komma någonstans.

Under dagens första resa kom jag att tänka på en diskussion som pågick på Fl-sajten för ett tag sedan. Detta handlade diskussionen om (minns inte ordagrant):

En kvinna hade en son på ungefär två år som var oerhört bilintresserad. En dag stod de ute på en större parkering tillhörande en mataffär. Pojken som var väldigt intresserad av bilar kunde nästan varje bilmärke utantill fick syn på en intressant bil som stod parkerad, pojken gick fram till bilen och klappade på den. Hans små fingrar kunde inte på något sätt göra bilen skada, han ville ju bara känna lite på den. Mamman till sonen lät honom beundra bilen i lugn och ro då helt plötsligt bilens ägare, en kvinna i medelåldern, kommer springade mot sin bil och förskräckt ropar:
-Min biiil!!! Min biiiiiil! Rör inte min biiil!

Mamman som skrev inlägget var upprörd över ägarens upprördhet. Det var ju bara hennes lilla son som försiktigt beundrat bilen. Inte hade han orsakat någon skada och skulle heller inte vara kapabel att göra det.


Varför jag kom att tänka på detta var när en annan kvinna kom och ställde sin barnvagn jämte min på bussen. Hennes barn var något äldre och kunde sträcka sig mot min vagn och röra vid både vagnen och Sigrid. Ärligt talat vill inte jag ha hennes barn hängade på min vagn. Och det är inte barnets nyfikenhet det är fel på. För mig innebär det att man som förälder har skyldighet att hålla uppsikt över sitt barn. Jag tycker inte att man rör andras tillhörigheter och det ska man lära barnen. Jag skulle inte tycka att det var okej om en vuxen började pilla på min barnvagn.

På hemvägen var det sedan ännu värre. En kvinna kom och ställde sig på platsen jämte. Med sig hade hon ett barn i vagnen och en som kunde sitta själv i bussätet. Barnet som satt i vagnen hängde och klängde över på och i min vagn. Barnet rörde dessutom dragkedjorna på vagnen där jag ofta förvarar mina värdesaker. Inga andra händer än mina ska vara där!
Dessutom tar kvinnan helt plötsligt tag i min vagn under resan, med båda händerna på styret, inte för att bussen vinglar och hon måste hålla i sig, inte heller för att jag inte själv har uppsikt över min egen vagn som jag alltid håller fast med en stadig hand, utan bara sådär. Den som passerade i det ögonblicket kunde likagärna trott att det var hennes vagn hon höll i. Varför? Min vagn är som den där kvinnans bil. Den till hör MIG och det är ingen annan som får röra den.

Skulle jag då sagt till henne? Och hur i så fall? Feg som jag var gav jag henne bara en blick.
Eller är jag bara helt löjlig som tycker såhär?

Jag tycker att kvinnan med all rätt blir upprörd över att nån faktiskt(även ett barn) står och tar på hennes egna bil. Hade det varit en vuxen människa skulle jag blivit helt ursinnig. Barnen kan man inte anklaga för det är ju de som ska lära av oss vuxna.