Pappa!

Pappa!, utbrast hon när jag stog med vagnen och tittade på de olika juice-sorterna på Willys i förrgår.
What? tänkte jag och såg mig omkring. Var det nån som hörde det? Äh, det var ändå bara slumpen som gjorde att hon formade just det ordet. Sen var det bara det vanliga babababapapapa-tjatet fram till kassan.

Senare den kvällen nämnde jag detta för Emil. Han är stolt som en tupp nu.
"Det är hennes första ord!!"
Jag försökte lugnt säga att det antagligen bara var en slump att hon sa det. Hon är inte så gammal än. Hon kan inte prata. Visserligen uttalade hon det väldigt klart och tydligt samtidigt som hon tittade på juicen.
"Jo, men hon sa nog pappa. Jag drack ju juice igår. Det är klart hon sa pappa! Jag tycker du ska blogga om det nu"
Han plockade till och med fram videokameran. Batteriet var slut så det blev inget filmat. Vad han nu tänkte filma, för hon skulle väl knappast säga det igen efter 7 timmar. Kameran borde egentligen varit framme just i det ögonblicket.

Nu är det nog mest Emil som tjatar här hemma.

"Pappaaaaaaaaaaaaaaaaaa, pappa, pappaaaaaa, pappa!"

Sen kom Alex på besök igår. Berättade för henne att Sigrid aldrig kräkits på mig men av nån konstig anledning lyckas hon alltid göra det på Emil. Fast hon har inte varit nån kräk-bebis.

"Jo, och sen var ju hennes första ord pappa också!!!" klämde han in med, lika stolt som dagen innan.

Han får väl ha det nöjet. Hennes första ord var säkert "pappa". Lika bra det. Så ropar hon ju efter honom sen när hon ska ha hjälp med nåt. Så kan jag rulla tummarna sålänge.