Ett allvarligt inlägg och varning för känsliga läsare.

Jag har velat lite fram och tillbaka nu. Jag har varit lite osäker på om jag egentligen velat berätta i bloggen om vad som har hänt , men jag har kommit fram till att det är lika bra att säga som det är för att inte låta några frågetecken hänga kvar och dessutom känns det bra att om jag möter någon som läser de närmsta dagarna så kanske jag slipper förklara mer än såhär. För mig är det dessutom ganska skönt att få ut en del av det genom att skriva ner det. Detta är dessutom inget som jag borde skämmas över, så därför får det komma med i bloggen.

Jag är väldigt trött nu i alla fall eftersom jag igår kom hem från ännu en vistelse på sjukhuset. Allting började egentligen med att jag hela tiden mått ganska dåligt efter förlossningen. Har liksom inte riktigt blivit bra i kroppen och jag har haft kraftiga värkar efteråt. Jag ringde om det till BB och frågade och jag ringde dessutom några samtal till min mödravård där barnmorskan förklarade att det var normalt. Kände mig väldigt nonchalerad av henne och tog istället upp detta med bvc-sköterskan som kom på hembesök i torsdags. Hon såg ju på direkten att jag inte var bra, eftersom vi ändå träffas nästan varje vecka sedan tidigare.
Så när hon hade gått tillbaka härifrån till vårdcentralen, gick hon faktiskt och sa till min barnmorksa om det och då började det äntligen hända grejer.
Min barnmorka ringde upprörd upp mig och undrade om jag hade pratat med bvc-sköterskan och ärligt svarade jag att det hade jag. Barnmorskan förklarade att hon absolut inte kunde hjälpa mig och att jag skulle ringa akuten istället, vilket jag gjorde.
Jag fick 45minuter på mig att ta mig upp till sjukhusets kk-mottagning för att få komma på deras sista tid för dagen och jag hann precis komma dit i tid. Där fick jag veta att jag hade en del rester kvar i magen som var tvunget att opereras ut innan någonting värre hände, så jag fick en tid för operation till morgonen efter.

Jag kom hem och ringde mina föräldrar för att förklara läget och vi kom fram till att de skulle komma upp under kvällen för att vara på plats och ta hand om barnen på morgonen.
Det var väl ren tur att de kom när de kom egentligen för när jag vid 23-tiden låg i sängen fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Det högg såpass att Emil fick hjälpa mig ner på golvet och sen bara brast det och jag blödde floder. Det bara pumpade ut mer och mer blod så jag kunde inte göra annat än att vara helt stilla och ringa efter en ambulans. Ambulansen kom och körde in mig till akuten.
Jag minns fortfarande när de skulle flytta mig över från den ena sängen till den andra, hur blodet bara fortsatte att forsa ut. Jag låg sedan inne i en sal för att förberedas inför operation och jag minns att klockan då passerade midnatt. Jag var livrädd och någon i personalen nämnde nånting om chock. När jag kördes in i operationssalen frös jag nåt oerhört. Sen somnade jag in av narkosen.
När jag vaknade igen var nog klockan efter 02 nånting. Jag kunde inte se nånting och jag hade slangar fastsatta överallt. Jag spottade flera gånger ut nånting som smakade som mineralvatten.
På uppvaket fick jag förklarat att jag hade förlorat mycket blod under operatonen också och att det varit lite svårare att utföra det än vad de trott från början. Det som skulle tagit fem minuter hade istället blivit en halvtimma och jag hade fått ta emot fyra påsar blod.

Vid halv sex på morgonen körde de upp mig till vårdavdelningen på kk där Emil väntade med Viola i en sal. Lyckans ögonblick för mig eftersom jag tyckt att tiden nere på uppvaket gått så himla långsamt. Varje minut där nere hade varit en evighet.

Jag lyckades inte sova särskilt mycket efter det. Jag ville bara prata med Emil eftersom jag var så glad att jag fortfarande levde. Jag hade ganska svårt att ta mig upp själv och fick hela tiden ringa för hjälp av personalen. På dagen hjälpte en kvinna mig att tvätta mig på ryggen och det var då jag kunde se i spegeln hur jag egentligen såg ut. Jag som börjat känna mig lite piggare trodde att jag skulle mötas av mig själv med lite ruffsigt hår, men det jag istället såg var en människa helt utan pigment. Eller grå kanske man kan säga. Hade jag inte suttit upp och sett det där hade jag nog kunnat ta mig själv för att vara död.

Jag fick ytterligare ett par påsar blod och jag kände mig piggare ganska snabbt faktiskt. Mycket bättre än de närmsta dagarna efter förlossningen. Så igår på morgonen var jag uppe på benen och var väldigt redo att åka hem. Emil gav sig iväg och personalen bytte skift och jag förklarade glatt att jag ville åka hem. Men den glädjen varade inte länge eftersom ytterligare en smärtchock
plötlisgt dök upp. Så jag blev proppad med piller och Viola kördes iväg för att jag skulle få lugn och ro. Så jag råkade faktiskt sova när läkaren kom förbi och skulle titta till mig vilket slutade med att jag fick vänta på läkaren fram till kvällen. Det var tur det för det var den gamla hederliga överläkaren från Gislaved som dök upp. Han som alltid är så trevlig. Så jag fick klartecken att åka hem och jag mår mycket bättre. Vi stannade till och med till på Ica Maxi för att handla lite på vägen hem.

Jag är oerhört tacksam till bvc-sköterskan som egentligen kom för att väga Viola. Utan hennes reaktion kanske jag inte hade suttit här nu. Kanske hade jag fortfarande legat inne eller något ännu värre. Jag är så glad att hon kunde se att jag inte mådde ok och att jag behövde hjälp. Utan henne hade jag aldrig hunnit till den sista undersökningstiden och fått allt bekräftat och utan det hade de på akuten på natten inte kunnat veta vad som var fel, vilket hade fördröjt det hela ännu längre.