söndag 1 mars 2009

Ett allvarligt inlägg och varning för känsliga läsare.

Jag har velat lite fram och tillbaka nu. Jag har varit lite osäker på om jag egentligen velat berätta i bloggen om vad som har hänt , men jag har kommit fram till att det är lika bra att säga som det är för att inte låta några frågetecken hänga kvar och dessutom känns det bra att om jag möter någon som läser de närmsta dagarna så kanske jag slipper förklara mer än såhär. För mig är det dessutom ganska skönt att få ut en del av det genom att skriva ner det. Detta är dessutom inget som jag borde skämmas över, så därför får det komma med i bloggen.

Jag är väldigt trött nu i alla fall eftersom jag igår kom hem från ännu en vistelse på sjukhuset. Allting började egentligen med att jag hela tiden mått ganska dåligt efter förlossningen. Har liksom inte riktigt blivit bra i kroppen och jag har haft kraftiga värkar efteråt. Jag ringde om det till BB och frågade och jag ringde dessutom några samtal till min mödravård där barnmorskan förklarade att det var normalt. Kände mig väldigt nonchalerad av henne och tog istället upp detta med bvc-sköterskan som kom på hembesök i torsdags. Hon såg ju på direkten att jag inte var bra, eftersom vi ändå träffas nästan varje vecka sedan tidigare.
Så när hon hade gått tillbaka härifrån till vårdcentralen, gick hon faktiskt och sa till min barnmorksa om det och då började det äntligen hända grejer.
Min barnmorka ringde upprörd upp mig och undrade om jag hade pratat med bvc-sköterskan och ärligt svarade jag att det hade jag. Barnmorskan förklarade att hon absolut inte kunde hjälpa mig och att jag skulle ringa akuten istället, vilket jag gjorde.
Jag fick 45minuter på mig att ta mig upp till sjukhusets kk-mottagning för att få komma på deras sista tid för dagen och jag hann precis komma dit i tid. Där fick jag veta att jag hade en del rester kvar i magen som var tvunget att opereras ut innan någonting värre hände, så jag fick en tid för operation till morgonen efter.

Jag kom hem och ringde mina föräldrar för att förklara läget och vi kom fram till att de skulle komma upp under kvällen för att vara på plats och ta hand om barnen på morgonen.
Det var väl ren tur att de kom när de kom egentligen för när jag vid 23-tiden låg i sängen fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Det högg såpass att Emil fick hjälpa mig ner på golvet och sen bara brast det och jag blödde floder. Det bara pumpade ut mer och mer blod så jag kunde inte göra annat än att vara helt stilla och ringa efter en ambulans. Ambulansen kom och körde in mig till akuten.
Jag minns fortfarande när de skulle flytta mig över från den ena sängen till den andra, hur blodet bara fortsatte att forsa ut. Jag låg sedan inne i en sal för att förberedas inför operation och jag minns att klockan då passerade midnatt. Jag var livrädd och någon i personalen nämnde nånting om chock. När jag kördes in i operationssalen frös jag nåt oerhört. Sen somnade jag in av narkosen.
När jag vaknade igen var nog klockan efter 02 nånting. Jag kunde inte se nånting och jag hade slangar fastsatta överallt. Jag spottade flera gånger ut nånting som smakade som mineralvatten.
På uppvaket fick jag förklarat att jag hade förlorat mycket blod under operatonen också och att det varit lite svårare att utföra det än vad de trott från början. Det som skulle tagit fem minuter hade istället blivit en halvtimma och jag hade fått ta emot fyra påsar blod.

Vid halv sex på morgonen körde de upp mig till vårdavdelningen på kk där Emil väntade med Viola i en sal. Lyckans ögonblick för mig eftersom jag tyckt att tiden nere på uppvaket gått så himla långsamt. Varje minut där nere hade varit en evighet.

Jag lyckades inte sova särskilt mycket efter det. Jag ville bara prata med Emil eftersom jag var så glad att jag fortfarande levde. Jag hade ganska svårt att ta mig upp själv och fick hela tiden ringa för hjälp av personalen. På dagen hjälpte en kvinna mig att tvätta mig på ryggen och det var då jag kunde se i spegeln hur jag egentligen såg ut. Jag som börjat känna mig lite piggare trodde att jag skulle mötas av mig själv med lite ruffsigt hår, men det jag istället såg var en människa helt utan pigment. Eller grå kanske man kan säga. Hade jag inte suttit upp och sett det där hade jag nog kunnat ta mig själv för att vara död.

Jag fick ytterligare ett par påsar blod och jag kände mig piggare ganska snabbt faktiskt. Mycket bättre än de närmsta dagarna efter förlossningen. Så igår på morgonen var jag uppe på benen och var väldigt redo att åka hem. Emil gav sig iväg och personalen bytte skift och jag förklarade glatt att jag ville åka hem. Men den glädjen varade inte länge eftersom ytterligare en smärtchock
plötlisgt dök upp. Så jag blev proppad med piller och Viola kördes iväg för att jag skulle få lugn och ro. Så jag råkade faktiskt sova när läkaren kom förbi och skulle titta till mig vilket slutade med att jag fick vänta på läkaren fram till kvällen. Det var tur det för det var den gamla hederliga överläkaren från Gislaved som dök upp. Han som alltid är så trevlig. Så jag fick klartecken att åka hem och jag mår mycket bättre. Vi stannade till och med till på Ica Maxi för att handla lite på vägen hem.

Jag är oerhört tacksam till bvc-sköterskan som egentligen kom för att väga Viola. Utan hennes reaktion kanske jag inte hade suttit här nu. Kanske hade jag fortfarande legat inne eller något ännu värre. Jag är så glad att hon kunde se att jag inte mådde ok och att jag behövde hjälp. Utan henne hade jag aldrig hunnit till den sista undersökningstiden och fått allt bekräftat och utan det hade de på akuten på natten inte kunnat veta vad som var fel, vilket hade fördröjt det hela ännu längre.

10 kommentarer:

Mari sa...

Hallå igen!!

Modigt av dej att göra inlägget men du har ju inget att skämmas för. Tycker nog att du ska göra en anmälan om detta....fler kan råka illa ut. Vet inte vad det blir för lex eller om man anmäler till någon ansvarsnämnd men ta tag i det så fort du bara orkar.

Eftersom jag redan vet allt genom mailet från dej så kommenterar jag inte mer.....

Ikea idag igen, tadaaaa!

Kram och ha det så gott!!
Hälsa övriga medlemmar ur familjen med en bamsekram från mej. Tur att de har dej kvar vännen!!

Anonym sa...

Hej Mirka!
Det var en förfärlig historia du har varit med om. :( Jag rös när jag läste inlägget. Vilken tur att allt gick bra trots omständigheterna. Så där får det bara inte gå till. Tycker precis som Mari att du borde anmäla detta men det är inte alltid ork finns till det efter en sådan här händelse. Vet själv av egen erfarenhet.

Modigt av dig att dela med dig av detta.

Kram & krya på dig!!

/Malin Inspiration & design

mirkajohanna sa...

Jag har funderat på att göra en anmälan redan i torsdags och ikväll är jag bara mer övertygad över att jag ska göra det. Det är många som påpekat det här med anmälan. Jag har MYCKET energi just nu om man jämför med hur jag mått sedan Viola föddes. Imorgon kommer jag att ta tag i detta och jag ska faktiskt gå ut på en promenad till vårdcentralen för att träffa sköterskan som hjälpte mig. Jag har inte varit ute i friska luften på väldigt länge annars, så det känns verkligen som att jag fått nytt liv med det blodet som de gav mig.

Tack tjejer för era fina kommentarer!

emmsan sa...

Hej gumman!
Verkligen starkt av dej att dela med dej, du har ju absolut inget att dölja! Håller helt och hållet med både Mari och Malin, detta behöver anmälas. Så glad att du mår bättre och att du fick hjälp till slut, du har verkligen behandlats illa=/ Jag har ju inga egna barn än men kan tänka mej att det måste kännas hemskt att vara så trött och inte orka någonting, och till råga på allt inte få någon hjälp!? Stå på dej vännen!!!

Om du känner dej piggare snart så kanske vi skulle slå slag i saken och ha en bloggträff snart, Mari oxå så klart, skulle vara himla roligt!? Krya på dej nu och bamsekramar till er alla, emmsan

Heléne sa...

Oj va du fått vara med om!! Skönt att allt gick bra i slutändan! Håller med dom andra tjejerna om anmälan.

Mys nu med familjen me den nya energin du fått!
KRAM

dahlarna sa...

Hej tjejen! Skrev en kommentar till headerinlägget, inann jag läst detta... Om du undrar över min kommentar om hur du mår...

Jag fick tårar i ögonen när jag läste detta! Och rös på hela kroppen! Vad du har varit med om!!! Vilken otroligt tur att BVC-sköterska tog dig på allvar! Självklart är det absolut inget att skämmas över. Du kan ju vekrligen inte rå för att det blev så här. Ska någon skämmas är det väl sjukvården som inte lyssnade på din oro eller inte insåg att allt var OK när du lämnade förlossningen. Jag tror att du stärker många genom att berätta din historia.

Hoppas att du snart känner att du mår bättre, så att du kan njuta av dina två tjejer! Tänker på dig! BAMSEKRAMAR!!!

mrs pitepalt sa...

Jag håller också med övriga inlägg. Modigt och inget av skämmas över och anmäl! Men vilken tur att BVC-sköterskan var så bra då och vilken tur att du är bättre nu!

emelie sa...

Fy vilken upplevelse! Verkligen TUR att du kom in i tid.
Hoppas du mår bra nu, ta hand om dig!

kram

Malin sa...

Usch då vad mycket hemskheter du varit med om. Ta nu hand om dig och unna dig lite gott:) Kramar Malin

Linda sa...

Läst ditt inlägg med tårar i ögonen.
Håller med om att det va modigt av dig att berätta om det här. Det är nog lättare att finna styrka när det finns mer folk som vet och vill stötta. Tycker absolut att du ska anmäla barnmorskan. Ibland är dom oförskämt nonchalanta. Förhoppningsvis slipper sådant här hända om fler vågar stå på sig.

Grattis till Viola!
O ha det så gott med familjen!

mvh Linda