Du är fortfarande fet

Morgonen började med att jag steg upp till ett kaffedoftande kök. Ljuvligt. Emil satt så fridfullt(playstationdosan i handen) i soffan tillsammans med Sigrid. Han var på gott humör, jag var på gott humör.

Han steg in i duschen och jag la mig till rätta i sängen för att amma och läsa vidare i min kriminalroman. Jag älskar svenska kriminalromaner, by the way. Ge mig gärna tips på sådana.
Han steg ur duschen och jag hoppade in. Efter duschen skulle det väljas kläder och jag sneglade smått på mina jeans i ursprungsstorlek. Alltså sådana som jag haft innan jag blev gravid. Inte sådana med megamudd och massa stretch. Det var verkligen i valet o kvalet jag plockade fram dem. Ska jag, ska jag inte? Är det dumt att ens försöka två veckor efter en förlossning? Så känslig som jag kan vara så fanns ju ändå risken att jag skulle storböla om de inte passade.
Men jag tog risken. Berättade detta för Emil och nog skulle jag komma i dem trodde han.

Jag kom i jeansen. Jag sken som en sol vid spegeln. Kollade in min rumpa och var hyffsat nöjd över att kunna ha dem på mig igen. Och jag kämpade inte ens med knäppningen.

DÅ kommer kommentaren som tar död på all romantik i hela världen.

"Amen SÅ mycke har du ju inte gått ner i vikt. De där jeansen satt ju löst förut...."

Fifan, tack så mycke. Du förgyller min dag ibland Emil.

Jaja, nu damp i alla fall nya numret av Elle in genom postluckan. Ska läsas tillsammans med nåt gott fika senare. Så jag fyller ut jeansen ännu meera!!!!!
Jag ska först knalla upp till bvc med barnen. De ringde dessutom från sjukhuset och sa att de fått höra att det kommit in lite klagomål på kvinnokliniken. Så jag fick en tid till dem på måndag så att vi ska reda ut detta lilla missöde. Ärligt talat är jag lite nervös att försvara mig inför nån enhetschef. Jag känner mig ofta rätt liten när det väl gäller att stå på sig. Men jag har ju helgen till att samla mod...