Nu är det snart allvar..

Nu vet man att de tidiga förvärkarna man haft varit en liten piss i havet i jämförelse med vad som komma skall.
Vaknade vid tre i natt och trodde att det var nåt allvarligt fel på min kropp. Kunde knappt komma upp ur sängen, men klarade ändå av att springa på toa utan att väcka Emil. Magen var stenhård och det kändes som att man hade nåt som ströp en runt hela bebisen där inne.
Nästa tanke var ju att det var på G.
Tankarna efter det var:
Fan, jag har inte kommit på nåt bra namn till bebisen! Jag hinner inte med detta nu, Hannele kommer hit vid halv åtta på morgonen! Jag kan ju inte väcka Emil, han sover ju äntligen, efter att ha väckt mig flera gånger tidigare! Vad ska bebisen heta?????? Herregud, väskan till BB! Den är inte packad helt! Äh, det händer inte nu, sov på saken!
Jag somnade om. Vaknade tidigt. Inga värkar. Men jag känner tydligt att nu håller bebis på att fixera sig.
Men nu har jag ju i alla fall fått en försmak av hur ont det gör. Och värre blir det. Ska ta det riktigt lugnt idag...