söndag 23 mars 2008

Söndagsfilosofi

Idag har man hunnit tänka en hel del tankar. Pratade tidigare med svärmor om att det verkligen är en speciell stund i livet när man föder barn. Och jag har ju haft glädjen att få dela den speciella stunden i livet med hennes son, som var med under en av hennes mest speciella stunder.

Nu vet ju de flesta att min förlossning var väldigt jobbig och dryg och i korta drag kan jag ju nämna här att jag var inne på förlossningen i ett lite mer än ett dygn och jag var så trött att jag knappt var vid medvetande. Trots att jag flera gånger sa att jag inte skulle ha några sprutor, blev det ändå epidural och det hjälpte mig väldigt bra i stunden.

Det är nog inte förens nu, exakt en månad efter förlossningen som jag inser att det var en känsla som verkligen inte kommer igen. Hela stämningen var positiv trots att jag hade så ont att jag bara ville dö. Vi visste ju att vi väntade på nåt gott. Det är inte alltid man tänker så när man är på sjukhus. Sjukhus ger ju egentligen ett skrämmande intryck av sjukdomar och döden. Förlossningen är egentligen det helt motsatta.

Jag kan faktiskt längta tillbaka litegrann. Till de sista timmarna som jag och Emil hade ensamma innan våran lilla plutt kom. Just då var det ju bara han och jag, vi tänkte inte på nånting annat i världen. Även om det var storm där ute, märkte vi inte av nånting. Och han var verkligen underbar. Så bra som han höll ut och kämpade med mig. Ingen annan i hela världen kommer att dela nåt så speciellt med mig.

Självklart är jag helt överlycklig för att det hela är över och att vi har fått en liten dotter som ska passas upp dygnet runt. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att det var så roligt att lägga all energi på någon annan.

Nu ska jag fortsätta dagen med att mysa med lilla Sigrid och så ska vi vänta på att världens bästa pappa kommer hem från jobbet.

2 kommentarer:

Heidi sa...

tack så mkt för kommentaren :)

svärmor sa...

Det var verkligen mitt i PRICK, visst är det fantastiskt med barn.
Ses snart!!!!