Just nu sitter jag hemma själv med mina två töser. De har lugnat sig nu för stunden och då hugger jag givetvis datorn. Man får liksom
passa på medan man kan. Som i fredags, då tog Emil Sigrid och åkte iväg med henne en runda så att jag kunde få en stund med Viola. Viola sov så jag ringde kusinen och pratade i
1 timme och 24 minuter. Sen kom Emil tillbaka och jag kände att jag hade haft en trevlig fikastund via telefon med min kusin.
Viola har minsann lite
kolik och nu menas det att jag som ammande ska sluta med
livets nödvändigheter. Kaffe. Att bli tillsagd att slopa koffeinet är ju som att stjäla godis från ett barn. Och att få en smäll på käften typ. Jag har inte ansett mig vara den beroende typen förut, men inser nu att Gevalia faktiskt har en viss inverkan i mitt liv. Som i fredags under telefonsamtalet med kusin.
Jag:
... ja, o så sa hon till mig att sluta med kaffe!!!!Kusin(instämmande):
mmmmm, jag dricker ju inte så många koppar...Jag:
Nä, inte jag heller... (slår på 6 koppar i bryggaren)
Jag kunde helt enkelt inte hålla mig. Jag kan det knappt nu heller. Sitter med min älskade Grape Tonic och försöker hålla mig vid den rätta änden av köket. Funderar eventuellt på att koka en kopp te. Men nä, sånt är för veklingar och sjuka som Emil sa nån gång. Te är gott men inte när man är kaffesugen.
Som att bli erbjuden ett knäckebröd när man vill ha gelehallon. Går inte för sig liksom.
Som mamma är jag dock ganska flexibel. Har bland annat nu under detta inlägget lyckats skiva en banan och sätta Sigrid att äta medans jag samtidigt vaggar Viola i babysittern. Igår tog jag fram saxen och klippte Sigrid. Ja, så flexibel är jag att jag dessutom kan klippa lugg på en sprattlig 1 åring. Jag har gett mig själv betyget GODKÄND i luggklippning nu. Hon blev en riktig snygging faktiskt och jag känner mig lättad att slippa kamma ut banan, äpple, favoritgryta,majs och bajs ut håret på henne.
Här har ni henne, alla kommentarer från proffsiga frisörer som tycker att det är snett undanbedes vänligen men bestämt:



Nu fortsätter söndagen med packning. Mirka har nämligen
fått tummen ur, som det så fint heter...