Tack för erat stöd!

Jag är så himla glad för kommentarerna jag får. Tack!

Idag har jag faktiskt varit ute och gått med Viola. Kändes helt underbart att gå i backen upp utan att känna mig andfådd. Jag promenerade till affären och köpte en ask choklad och ett kort och gick sedan med det till bvc för att tala med Viola och Sigrids sköterska.
Hon var väldigt förvånad över att få choklad sådär, men jag tycker att det är lika viktigt att framföra sin tacksamhet till någon som gjort så bra ifrån sig som hon gjorde. Hon var inte ett dugg medveten om vad som hände i fredags och i helgen eftersom hon efter att vi träffades i torsdags inte fått veta någonting.

Jag kommer att göra en anmälan om detta eftersom jag tycker att det är viktigt att ingen annan drabbas av den nonchalans som nästan kostade mig livet.
Det är en väldigt liten procent av nyförlösta kvinnor som detta drabbar, men någon person är alltid en del av den procenten och den personen ska bli tagen på allvar. Jag hoppas verkligen att barnmorskorna framöver tar varje fall på allvar och inte bagatelliserar någons oro. Det är aldrig fel att kolla en extra gång.
Det som hände mig var alltså att jag hade ytterligare en moderkaka som satt stenhårt fast. Livmodern drogs inte samman vilket skapade stora koagler(blod) i magen. Detta är tydligen vanligare för dem som blir snittade, vilket inte jag blev.

Ett allvarligt inlägg och varning för känsliga läsare.

Jag har velat lite fram och tillbaka nu. Jag har varit lite osäker på om jag egentligen velat berätta i bloggen om vad som har hänt , men jag har kommit fram till att det är lika bra att säga som det är för att inte låta några frågetecken hänga kvar och dessutom känns det bra att om jag möter någon som läser de närmsta dagarna så kanske jag slipper förklara mer än såhär. För mig är det dessutom ganska skönt att få ut en del av det genom att skriva ner det. Detta är dessutom inget som jag borde skämmas över, så därför får det komma med i bloggen.

Jag är väldigt trött nu i alla fall eftersom jag igår kom hem från ännu en vistelse på sjukhuset. Allting började egentligen med att jag hela tiden mått ganska dåligt efter förlossningen. Har liksom inte riktigt blivit bra i kroppen och jag har haft kraftiga värkar efteråt. Jag ringde om det till BB och frågade och jag ringde dessutom några samtal till min mödravård där barnmorskan förklarade att det var normalt. Kände mig väldigt nonchalerad av henne och tog istället upp detta med bvc-sköterskan som kom på hembesök i torsdags. Hon såg ju på direkten att jag inte var bra, eftersom vi ändå träffas nästan varje vecka sedan tidigare.
Så när hon hade gått tillbaka härifrån till vårdcentralen, gick hon faktiskt och sa till min barnmorksa om det och då började det äntligen hända grejer.
Min barnmorka ringde upprörd upp mig och undrade om jag hade pratat med bvc-sköterskan och ärligt svarade jag att det hade jag. Barnmorskan förklarade att hon absolut inte kunde hjälpa mig och att jag skulle ringa akuten istället, vilket jag gjorde.
Jag fick 45minuter på mig att ta mig upp till sjukhusets kk-mottagning för att få komma på deras sista tid för dagen och jag hann precis komma dit i tid. Där fick jag veta att jag hade en del rester kvar i magen som var tvunget att opereras ut innan någonting värre hände, så jag fick en tid för operation till morgonen efter.

Jag kom hem och ringde mina föräldrar för att förklara läget och vi kom fram till att de skulle komma upp under kvällen för att vara på plats och ta hand om barnen på morgonen.
Det var väl ren tur att de kom när de kom egentligen för när jag vid 23-tiden låg i sängen fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Det högg såpass att Emil fick hjälpa mig ner på golvet och sen bara brast det och jag blödde floder. Det bara pumpade ut mer och mer blod så jag kunde inte göra annat än att vara helt stilla och ringa efter en ambulans. Ambulansen kom och körde in mig till akuten.
Jag minns fortfarande när de skulle flytta mig över från den ena sängen till den andra, hur blodet bara fortsatte att forsa ut. Jag låg sedan inne i en sal för att förberedas inför operation och jag minns att klockan då passerade midnatt. Jag var livrädd och någon i personalen nämnde nånting om chock. När jag kördes in i operationssalen frös jag nåt oerhört. Sen somnade jag in av narkosen.
När jag vaknade igen var nog klockan efter 02 nånting. Jag kunde inte se nånting och jag hade slangar fastsatta överallt. Jag spottade flera gånger ut nånting som smakade som mineralvatten.
På uppvaket fick jag förklarat att jag hade förlorat mycket blod under operatonen också och att det varit lite svårare att utföra det än vad de trott från början. Det som skulle tagit fem minuter hade istället blivit en halvtimma och jag hade fått ta emot fyra påsar blod.

Vid halv sex på morgonen körde de upp mig till vårdavdelningen på kk där Emil väntade med Viola i en sal. Lyckans ögonblick för mig eftersom jag tyckt att tiden nere på uppvaket gått så himla långsamt. Varje minut där nere hade varit en evighet.

Jag lyckades inte sova särskilt mycket efter det. Jag ville bara prata med Emil eftersom jag var så glad att jag fortfarande levde. Jag hade ganska svårt att ta mig upp själv och fick hela tiden ringa för hjälp av personalen. På dagen hjälpte en kvinna mig att tvätta mig på ryggen och det var då jag kunde se i spegeln hur jag egentligen såg ut. Jag som börjat känna mig lite piggare trodde att jag skulle mötas av mig själv med lite ruffsigt hår, men det jag istället såg var en människa helt utan pigment. Eller grå kanske man kan säga. Hade jag inte suttit upp och sett det där hade jag nog kunnat ta mig själv för att vara död.

Jag fick ytterligare ett par påsar blod och jag kände mig piggare ganska snabbt faktiskt. Mycket bättre än de närmsta dagarna efter förlossningen. Så igår på morgonen var jag uppe på benen och var väldigt redo att åka hem. Emil gav sig iväg och personalen bytte skift och jag förklarade glatt att jag ville åka hem. Men den glädjen varade inte länge eftersom ytterligare en smärtchock
plötlisgt dök upp. Så jag blev proppad med piller och Viola kördes iväg för att jag skulle få lugn och ro. Så jag råkade faktiskt sova när läkaren kom förbi och skulle titta till mig vilket slutade med att jag fick vänta på läkaren fram till kvällen. Det var tur det för det var den gamla hederliga överläkaren från Gislaved som dök upp. Han som alltid är så trevlig. Så jag fick klartecken att åka hem och jag mår mycket bättre. Vi stannade till och med till på Ica Maxi för att handla lite på vägen hem.

Jag är oerhört tacksam till bvc-sköterskan som egentligen kom för att väga Viola. Utan hennes reaktion kanske jag inte hade suttit här nu. Kanske hade jag fortfarande legat inne eller något ännu värre. Jag är så glad att hon kunde se att jag inte mådde ok och att jag behövde hjälp. Utan henne hade jag aldrig hunnit till den sista undersökningstiden och fått allt bekräftat och utan det hade de på akuten på natten inte kunnat veta vad som var fel, vilket hade fördröjt det hela ännu längre.

Ett meddelande till dig som vill hålla koll på läget:

Jag är hemma. Jag är fortfarande gravid. Jag har varit på aurorasamtal idag och jag ska få en tid för bedömning om igångsättning. Inget datum är bestämt och det går inte att säga i nuläget NÄR jag ska sättas igång. Att jag kommer få en igångsättning är däremot 99% klart.

Jag kommer förmodligen, om jag kan, hålla mig ifrån bloggandet efter helgen och fram tills dess att vi kommit hem med en rykande färsk bebis. Detta för att jag allvarligt funderar på att hålla datumet för mig själv. Delvis på grund av att jag inte vill ha telefonerna ringandes hela tiden. Och vad som gör mig mer stressad och irriterad är andra som stressar runt omkring mig.

Jag kommer även att undanbe besök hemma hos oss minst en vecka efter att vi kommit hem från BB. Inga besök på bb heller tack. Detta för att jag inte vill uppleva förra årets hysteri kring alla födelsedagar som infaller samtidigt. Mig och Sigrid firar vi i efterskott o ni övriga(en hel drös med folk) som fyller år kommer senare att få besked om när vi vill fira er.

Sen lite svar på vanliga frågor:

Är du fortfarande hemma? Har du fött barn än?

Jag är hemma de gångerna jag svarar i hemtelefonen. Annars är jag förmodligen ute med Sigrid eller så vill jag helt enkelt inte prata. Nej, i skrivande stund har jag inte fött vårat andra barn. Lovar att ni kommer att få veta när barnet är ute.

Hur mår du? är det tungt?

Jag mår hyffsat bra förutom att jag är vääääldigt trött och skulle typ inte tänka mig att springa ett maratonlopp just nu. Inte tänka mig att röra på mig alls faktiskt.

Hur går det med diabetesen?

Det går väldigt bra. Inget insulin och värdena som jag rapporterat in till specialmödravården har sett mycket bra ut. Och ja, jag har precis ätit lite sockrad yoghurt och en semla idag. Nej jag har inte dåligt samvete.

Har ni kommit på nåt namn?

Har några namn på lager men vad det blir får vi se när bebis väl är ute. Men vi kommer troligtvis ha bestämt ett namn innan vi kommer hem från bb.

Hur blir det med amning?

Det blir som så att jag ammar så länge det går och utan pekpinnar runt omkring mig. Jag är nöjd så länge jag lyckas.

Ska Emil vara ledig sen?

Ja, så ni får fråga om billyhyllor nån annanstans.




Hoppas dessa svar underlättar för er nyfika lite. Jag svarar såklart på de flesta frågorna, om de skulle vara nåt annat som ni undrar över.

Jag hoppas att mina önskemål respekteras och självklart kommer ni att få veta när det hela är färdigt. Jag är i stort behov av lugn och ro just nu, så att jag kan få piffa färdigt det sista inför ankomsten. Och ja, jag är överkänslig, för er som tycker att detta inlägg är elakt och onödigt. Mina graviditetshormorner är inte att leka med just nu, men jag försöker ändå hålla skenet uppe, vi har ju trots allt snart våran lilla pluttbebis i famnen.

Kanske kommer fler uppdateringar innan och under helgen, men efter det tystnar jag nog några dagar eller så.

Tack för att du tittade in!!

Ni har väl sett bebisen till höger?

Där står hur långt jag har kvar av graviditeten och idag är det alltså 28 dagar kvar (scrolla ner lite så ser du den). Bra att hålla koll via den. MEN bebisen som guppar runt på den bilden är inte ett dugg lik min. Min är vaken så gott som hela tiden. Eller den håller på och gör konstiga rörelser i alla fall. Så pass att barnmorskan trodde att bebis vänt sig tillbaka på fel håll igen. Den där som ligger uppe i högerspalten sover ju ALLTID!!

Och rastlös som man är ibland, börjar man fundera på om man borde skapa en egen såndär räknare, med en bebis som faktiskt är lite mer våldsam..

Det var en liten tanke bara. Nu ska jag borsta håret.

Aj då..

Bild på broderikit från www.fulshop.se

Jag har åkt på en släng av vinterkräksjukan tror jag... (och här sitter jag och bloggar?!?!)
Anledningen att jag sitter vid datorn är att jag tänkte slänga upp värktimern så jag kan klocka mina sammandragningar som jag också tydligen har. Sigrid är grinig och Emil är på jobbet. Fy fasen.
Jag har pratat med förlossningen om det här och de vill inte att jag kommer in med kräksjukan, bara om jag har sammandragningar....(som jag fått nu?)
Magen är hård som en kanonkula. Jag mår illa. Och jag vill INTE föda barn nu. Så nu ber vi för att bebis stannar inne lite till tack.
Nu är det synd om mig. Jag har bara ätit nån näve ostbågar.

Nån annan som tänker klocka värkar? www.varktimer.se
Där klickar ni bara på mellanslag när värken börjar och mellanslag igen när värken avtagit. Superbra!

Ja den växer ju...

Hahaha, man kan nästan ha lite roligt åt att magen är så stor som den är. Jag pallar inte längre! Ser som sagt ut som att jag skulle fött igår... och det är TVÅ MÅNADER kvar! Ja, det känns som att lillen där inne kittlar med sina tår i halsen på mig snart..

Idag har dessutom foglossningen nått sina toppar. Det här är rena rama mardrömmen för mig som SKA röra på mig p.g.a. diabetesen. Vi får väl se vilken som kommer ta över. Diabetes eller foglossning. Kan ju smått säga att det ser risigt ut på båda fronter. Igår var jag uppe i 11,1 mmol när jag mätte blodsockret.

Nehe, nu ska jag bara vänta på att Emil kommer hem. Senare ska jag kolla på Jul med Ernst. Får man ju inte missa, han är ju en sån glädjespridare:) Går på 4:an kl. 20.00
Har redan tänt lite ljus i vardagsrummet så vi får lite myspys...

Fyndat burkar

(bilden är ju inte så jättebra som vanligt)

Igår var jag på sjukhuset och träffade dietisten som talade om för mig hur jag ska äta i framtiden. Det verkar helt ok och rimligt faktiskt. Hon förbjöd ingenting men sa att jag skulle tänka till om HUR jag åt sötsaker. Som imorgon när jag ska äta tomtegröt på öppnaförskolan, det är ok om jag tar med mig en grov smörgås och äter den till.

Sen kan jag glädjande meddela att stickandet i fingret inte alls är så farligt som jag befarat. Helt ok och kanske känns det tryggare för mig att göra det själv i hemma miljö. Nålen är så tunn så jag känner mig inte uttömd på blod heller. Så jag börjar nog inse nu att det stora problemet är att jag inte gillar att andra sticker mig, det känns som att jag sitter mitt i en skräckfilm och snart kommer nån och hugger mig. Ibland när jag tänker på det kan jag även dra mig till minnes den gången jag skulle sätta mig på knä på en mönstrad matta och det råkade ligga en radda häftstift till häftpistol just där. Inte kunde jag urskilja dem i mönstret i mattan och det slutade ju med att de satt kvar i knät såklart. Hela raddan. Jag mår illa av att tänka på den händelsen. Detta orsakade jag visserligen helt själv, men det var så plötsligt att jag förmodligen fått men för livet pga det.

Efter sjukhuset åkte jag in till stan och vandrade runt. Hittade dessa burkar på Hemtex. 40 kr betalade jag för alla tre och de hade kostat 149 kr styck innan. Fynd, enligt mig. Inte för att jag riktigt vet vad jag ska ha dem till än.. men för det priset ska man inte lämna kvar dem i affären i alla fall. Sen köpte jag också en annan liten burk, men den ska jag ta o visa vid ett annat tillfälle.

NU: Lunch till Sigrid och senare besök på loppis

Såhär ser en sån manick ut

Hittade mobilen, så det är fritt fram att ringa till den nu. Tänkte bara visa hur min blodsockermätare ser ut, för er som inte sett en sådan. Med den här avlånga saken ska jag sticka mig i fingret. Inte mindre än 12 gånger i veckan...

Jag hade ju kunnat lägga upp en ultraljudsbild som vi gjorde idag också, men den är så otydlig så jag ser ingen mening med att lägga upp den. Bebisen rör så mycket på sig så även läkaren blev lite förvånad.. för mig är det väl rörelse 24 timmar om dygnet. nästa buggmästare som ska födas kanske??

Mobil på vift..

Alltså jag har slarvat bort den nu igen. Ring inte mig på den idag om ni ska ha tag på mig. Bättre att ringa hem då. Jag vet att den är hemma nånstans.. jag vet bara inte var jag la den... och nej, det hjälper inte att ringa till den för jag har den på ljudlös. Utan mobil blir det heller inga bilder i bloggen.

Det gick bra på sjukhuset idag. Jag fick en blodsockermätare till att börja med. Fick en variant så jag slipper se nålen över huvudtaget, vilket är kanonbra om jag ska vänja mig vid det här. När jag testade att sticka mig i morse(Wow, jag klarade av det helt själv!!) var värdet lite väl högt. Så vi får se hur det blir med insulinet framöver. Kan hända att det sätts in eller så får det bara vara mätaren och strikt kost. Jag fick även rådet att följa den här kosten för gott i princip. Om jag inte tänkt att drabbas av typ2 diabetes efter förlossningen. Riskerna är tydligen stora. Känns ju lite kämpigt just nu, men det ska nog gå vägen ändå.

Sen var jag på ett ultraljud. En fredagstrött läkare råkade kanske av misstag avslöja könet. Om jag tolkade felsägningen rätt så vet jag alltså könet på bebis. Haha, och jag behåller det för mig själv eftersom det kan finnas känsliga läsare. Jag fick även reda på att bebis väger 1499g nu och det är fullständigt normalt. På dessa återstående tio veckor är det alltså ok att bebis går upp till det dubbla och lite till. Detta känns såklart lugnande för mig.

Ikväll jobbar Emil sent igen. Innan han åkte iväg pratade jag om att sätta upp granen, men han tyckte att vi skulle ta det ikväll när han kommer hem. För att jag inte skulle hinna pynta den när han var på jobbet. Men så insåg jag att det är lika bra jag gör det i smyg när han jobbar. För att pussla ihop en gran på 1000 delar är väl som att spela kubb. Det slutar med slagsmål. Så jag gjorde det själv. Och jag har varit duktig och väntat med pyntet.

Att vi har en plastgran i år beror på olika saker. Granen kommer från mina föräldrar som var snälla nog att skänka den till oss. Även om granbarr är nyttigt så föredrar vi att Sigrid låter bli att äta på granen. Jag är inte i form för att ge mig ut och hämta gran, som vi gjorde förra året.

Så nu infinner sig julkänslan ordentligt. Det Luktar precis som det ska. 22 år gammal plastgran som legat på vinden. Jag blev som en tomtenisse så fort den kom upp, så jag har letat julmusik och kokat kaffe med lite kanel i. Snön yr fortfarande utanför, barnen åker pulka på backen utanför köksfönstret och jag önskar att jag kunde gå ut med en gammal vaxduk och åka som en galning. Men jag får hålla mig med sånt där den här vintern. Nästa vinter ska jag vara fit for fight igen.

Till sist önskar jag er en underbar fredagkväll! Jag ska mysa framför idol!

Min bästa vän och sjukhusbesök

Min allra allra allra bästa vän är Emil. Det är han som stöttar och tar emot mitt gnäll just nu. Han är mycket förstående och igår sa han en hel del uppmuntrande saker som fick mig att se framåt. Bland annat att vi skulle baka julgodis efter graviditeten istället :)

För det är graviditetsdiabetes jag har. Har inte fått reda på så mycket ännu, men det är en strikt kost som gäller framöver. Det här med stickandet blir det mer info om imorgon. Vissa risker som finns för mig och barnet. Bland annat havandeskapsförgiftning. Det blir en hel del sjukhusbesök framöver och många tider att hålla reda på. Just nu snittar jag två besök om dagen, vilket är lite slitsamt...

Idag började dagen med provtagning som visade sig vara mer än ett litet stick i fingret. Vilket jag inte fick veta igår och då resulterade det i en väldigt ledsen Mirka. Jag MÅSTE veta i förhand om jag ska på provtagning och fylla rör med blod, för annars blir jag hypernervös och det blir inget bra alls.
Sen har jag varit på Aurorasamtal igen.. Det har varit en besvikelse där också eftersom mottagandet inte var så mycket bättre än förra gången. Jag fick i allafall prata lite om eventuell igångsättning. Är bebisen stor så kanske det kan bli snitt. Det återstår att se när vi ska på ultraljud igen. Jag vet inte vad jag vill alls faktiskt. Helst av allt vill jag dricka julmust.

Förhoppningsvis kommer den här diabetes gå över men risken att jag får det efter graviditeten ligger på 50%. Jag hoppas jag tillhör den bättre halvan där.

Det är all info jag fått än så länge och sedan blir det mer imorgon. Nu ska jag lägga mig i soffan och dricka lite vatten. Kanske skulle man lyxa till det med lite bubblor också..

Jag har ätit min sista kaka

(uppmuntrande bild på Sigrid... igen.. även om hon sitter och förstör min Takida-skiva)

Då kan jag lika gärna ta och meddela dagens chock här också:

Jag har diabetes.

Idag har jag gjort min glukosbelastning som visade 11,3 i resultat och det innebär att jag från och med nu inte äter något socker. På fredag får jag troligtvis börja med insulin och jag ska få mitt ärende hos psykosocialaenheten påskyndat så att jag kan få börja på KBT mot min injektionsfobi. Jag är extremt rädd för sprutorna så det är det som oroar mig mest. Jag kommer inte att klara att sticka mig i fingret varje dag heller, så från och med nu förklarar jag mig själv som helt hopplös och invalid.

Ursäkta att jag svär här i bloggen : men FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

När jag fick reda på det höll jag på att lägga mig på golvet och skrika som ett barn. Emil vart väl lite chockad han också(ringde honom direkt). Jag som satt och samlade recept på julgodis ur tidningarna under den tiden jag väntade på att testet skulle bli färdigt. Hejdå julgodis. Hejdå allt godis. Hej då julmust och pepparkaka.

Om det är nån som vet nånting om vad man kan äta för gott till julen om man har diabetes.. välkommen att skriva till mig. Min mail står på högra sidan längst upp som vanligt. Annars går det bra med en kommentar här nedan också..

Nyss hemkommen...

Vi har shoppat idag.

[Klicka här så får ni se]

Nu är det bara att vänta på leveransen...


Och nej, det är inte väskan som finns bakom länken..

1:a advent, v.28 och 90 dagar kvar

Nu är det äntligen 1:a advent. Jag tände genast första adventsljuset när jag vaknade och det brinner så fint än. Jag har precis lagt Sigrid för att sova en stund och har dessutom gjort mig i ordning för att ge mig ut på julskyltning senare.

Och förutom att det är advent idag, så har jag 90 dagar kvar av graviditeten och går idag in i v.28. Jag är inte lika pigg längre. Jag är absolut inte lika rörlig längre. Nu har jag såååååååå mycket foglossning att jag överväger att få akupunktur. Nån som provat det mot foglossning?
Något av de jobbigaste momenten är faktiskt att ställa sig på bussen, för jag klarar inte av att stå upp när bussen kör. Det gör sjukligt ont och har resulterat i att när jag kommit hem och stängt dörren bakom mig har jag börjat gråta av smärta.
Jag är livrädd för nålar och stick, så det där med akupunktur är verkligen sista utvägen, men kanske är det värt det nu när det är som det är.
Annars lever bebisen på rätt bra där inne. Är rätt övertygad om att det kommer en liten pojk den här gången. Tjejer är nog inte så våldsamma har jag fått för mig.

Hoppas i alla fall att alla ni har en mysig första advent. Jag ska i alla fall dricka glögg och äta pepparkakor!

Igår var Mirka arg...

(bara en uppmuntrande bild på Sigrid i sin nya mössa)

Nu ska vi tala lite allvar här i bloggen. För jag är sur på landstinget(vem är inte det egentligen?).

Förra veckan när jag satt mitt uppe i en mycket viktig avsmakning av pepparkakscheesecaken på ikea, ringde en kvinna från Aurora-mottagningen och ville ge mig den efterlängtade tiden för ett samtal. Aurora-mottaggningen får man gå till om man behöver bearbeta sin gågna förlossning eller kommande förlossning. Eftersom jag är gravid nu igen innebar mitt besök på det här stället att jag gick dit för att bearbeta båda delarna. Förra förlossningen och kommande förlossningen.

Jag har inte lagt upp nån förlossningsberättelse här(vilket jag kanske borde ha gjort), men i korta drag kan jag äga att det var ett dygn av plågor. Inget som jag tänkt göra om. (jo jag vet vad ni tänker, jag är gravid igen). Då blev jag lovad en tid till den här mottagningen , men har sedan dess inte blivit kontaktad.

För nån vecka sedan bad jag ännu en gång om att få bli kontaktad och NU hände det som jag så länge väntat på.

Igår var det alltså dags att stiga in hos den här kvinnan som skulle hjälpa mig att bli av med mina rädslor. Jag hade tid kl.15.00 och kom till sjukhuset redan vid halv. När jag kom upp till högsta våning med hissen upptäckte jag att väntrummet även fungerar som uppehållsrum för nyförlösta föräldrar och deras hela släkt. Så jag fick sitta utanför hissen och vänta. KUL, JÄTTEKUL!! Varför kan inte sjukhuset bygga ut ett rum för föräldrar som vill visa upp sin bebis på sjukhuset, så att jag som har världens foglossning kan få sitta i det förbannade väntrummet??????

Sen gick hela den här släkten och jag kunde sätta mig där jag hörde till att vara. Jag väntade och väntade. Sen var klockan kvart i fyra. Av nån dum anledning så sitter jag där och väntar så snällt så länge. Men till slut fick jag nog och gick in till receptionen och sa att jag faktiskt hade tid klockan TREEEEEE!!

Vad har då hänt? Jo, en annan tjej som hade tid klockan FYRA satt och väntade utanför vid samma tidpunkt som jag. Jag såg inte henne eftersom hon satt bakom en skärmvägg. Jag hörde bara en sköterska fråga henne om hon hade tid till henne då (då var klockan tre). Den här tjejen svarar JA, JAG HAR TID NU! Och så går hon in med sköterskan i rummet.

Alltså snodde den här tjejen MIN tid. Hon skulle varit där en timme efter mig. Och hur f*n tänker hon då? kunde hon inte sagt att hon har tid klockan FYRA??

Så när sköterskan kom ut ur rummet där den här andra tjejen satt var hon väldigt förvirrad. Hon trodde väl att den här tjejen hon talade med var jag. Sen påstod hon att jag inte hade varit i väntrummet vid tre-tiden. Vilket jag varit en halvtimma före utsatt tid. Dessutom ville hon inte be om ursäkt för det som inträffat utan frågade MIG vad vi skulle göra åt saken. Som om det skulle vara mitt problem att lösa.

Så det slutade med att jag var så arg att jag började gråta. Jätte arg. En kvart fick jag sitta där inne, när jag skulle haft en timmes tid till samtal.

Så, nu har jag fått avreagera mig lite. Tack och hej nu lägger jag mig i sängen och vilar en stund!


(och jag fick en liten ursäkt sen, efter att jag stod knäpptyst och väntade på den)

Idag har jag varit modig

Nu är jag hemkommen från mvc. Idag var det dags för vägning, magmått och hjärtljud. Och BLODGRUPPERING!!!

Magmåttet var inte så stort som jag trodde. Jag hade beräknat 3 cm fel när jag mätte här hemma. Men jag ligger trots det på översta kurvan. Så liten mage är det ju ändå inte. Hjärtljuden på 154 och min egen vikt tänker jag inte tala om här... eller jag kan säga att jag har gått upp 5 kg hittills.

Sen var det sticken i fingret. Först ett för att kolla mina blodvärden(dags att börja äta järntabletter igen) sedan ett på lab för blodgruppering. Som vanligt tog jag detta i fingret, då det absolut inte går att sticka i armen. Höll på att svimma, men det gick bra när jag låg kvar en stund och drack vatten. Så idag är jag minsann värd nåt extra tycker jag. Kanske ska jag skala lite räkor och gotta mig senare.

Ett vågat inlägg..

Nu gör jag det igen. Jag visar mig nästan i bloggen. Så ni som inte vill se mig kan blunda och klicka ut sig härifrån genast. Ni som vill titta vidare kommer att få se en bild med den nya rutiga tunikan från Ullared. Mamma tyckte inte att jag skulle ha bältet till, men själv tycker jag att det saknades ett bälte. Utan det är tunikan ett tält. Så idag kör jag med ett bälte jagt hittade långt in i garderobern. Och nej, det ska inte bli en modeblogg det här. Ville bara visa halva mig med ny klädsel och gravidmage.

Magen mår ganska bra för övrigt faktiskt. Graviditeten fortgår som det ska. Moderkakan i framvägg hindrar inte bebisen att ha disco där inne. Jag känner nästan mer sparkar nu än vad jag gjorde med Sigrid.Vilket resulterar i ofrivilligt illamående ibland. Typ som att bebisen kittlar med tårna på nån kräkreflex i halsen. Ryggen mår bättre än förra gången, men jag börjar känna av det onda mer nu. Hoppas bara inte att det blir som förra året. Då var det många svåra nätter.

Jag har nyligen lagat lite mat till Sigrid också. Det fick bli kycklinggryta med ris. Jag kokade bara kycklingfilé skuret i bitar tillsammans med lökringar, en morot i skivor, en delad vitlöksklyfta och curry. I slutet tog jag grytan från plattan och hällde av lite överflödigt vatten och hade i en klick creme fraische och nån matsked tomatpuré. Sedan rev jag i lite rött äpple också. Mixade allt detta tillsammans med ris och hade i lite peppar. Perfekt att frysa in i barnmatsburkar eller muffinsplåtar.

Ultraljud

(What's up med bilden då? Den lägger sig på fel håll hur jag än gör! Nån som vet varför? Ni som vill se den rätt, kan ju vända på huvudet eller skärmen.)



Idag har hela familjen varit och tittat på minstingen i magen via ultraljud. Det var både spännande och roligt att se den lille filuren. Hade på nåt sätt fått för mig att det inte var nån bebis där inne eftersom jag inte känner så mycket sparkar. Detta berodde bara på att jag hade moderkakan i framvägg, vilket jag också misstänkt i några veckor nu.

Allt såg bra ut med den lille, som än så länge inte fått nåt tillverkningsnamn. Brynolf sa jag efter ultraljudet, men Emil hörde inte vad jag sa trots flera upprepningar. Eller så spelar han döv när han hör just Brynolf. Han menar att det inte finns nåt sånt ord. Eller namn.

Det beräknade datumet är i alla fall 28:e Februari, precis som det var sagt redan i v.8, det betyder alltså att bebisen växer precis som den ska.

Graviditeten känns lite mer verklig nu, så det kanske blir lite fler inlägg om det framöver. Jag har även börjat få lite ont i ryggen nu igen. Påminde Emil innan om att han inom snar framtid säkert kommer att få börja hjälpa mig på med strumporna igen. Han får helt enkelt förbereda sig på att jag bli en vaknande, gnällig, gravid sambo ännu en gång.

För er som ville veta...

Jag skulle typ kunna äta upp vad som helst nu. Jag är en gravid kvinna med spökande hormorner. Humöret pendlar som en berg-o-dalbana. I ena stunden skulle jag likväl kunna sitta och storböla åt fint vikna servetter på Martha Stewarts show som går på tv. Totalt överkänslig och inte verkar det gå över.

Helst av allt skulle jag vilja äta: Glass, grädde, choklad, potatismos, oliver, Sigrids alla majskrokar, mögelost, en päronpaj jag såg på nätet, tacos, kinamat, lösgodis, chips, jordnötssås, plommon, räkor och sånt där torkat kött från Finland.

Dryck? Helst en hel bag in box med vitt vin. Men det alkoholfria alternativet skulle väl vara Grape tonic så långt ögat når.

Men! Jag orkade inte gå till affären, så nödlösningen var en ynklig liten muffin från frysen som jag sprutade massa chokladsås på...OCH...kolasås. Såg lite bättre ut med några silverkulor på så att jag kunde äta den med gott samvete.

Och eftersom jag nu inte alls är nöjd, kommer jag troligtvis att gråta ihjäl mig för att affären stängde kl.19. Emil är inte hemma föränn vid 21.30 och då stannar han knappast till i nån affär på hemvägen...

Å, så synd om mig!

mirka med ett busfrö i famnen och en i magen

Ju mer tiden går desto mer börjar jag förstå att Sigrid faktiskt kan pilla på saker.
Morgonen började med att Emil var uppe och gav henne mat. Hon somande om, men vaknade naturligtvis direkt när Emil åkt till jobbet. Alltså-TIDIGT!! (iaf. enligt mig som gärna skulle sova hela dagarna genom den här graviditeten). Tålmodigt gick jag och lyfte upp henne och bar över henne till våran säng. På vägen till sängen lyckades hon på nåt magiskt sätt slita av mig glasögonen, trassla in sig i mitt redan trassliga hår och sedan greppa tag i fransgardinen i sovrummet. Hur meningslöst var det inte att hänga upp en fransgardin då? Det är väl klart att ett barn inte kan låta bli att dra i den. Vita långa trådar som man kan slita i och vira runt sina små fingrar.. Inte ens Emil kan hålla tassarna borta..

Fick ner henne i våran säng till slut. Jag hade stora planer om att fortsätta drömma att jag var i Hollywood(väldigt intensiva drömmar nu för tiden), men planerna gick väl åt pipan när Sigrid sen börjar spotta på mig. Spotta i eeeeeeeeevigheter. Prutta med munnen. Pilla i min näsa. Och tillslut begära en måltid mat igen.

Har fortfarande inte klätt på mig. Har inga större planer om dagen, förutom att gå till mataffären och köpa nåt som mättar mig under dagen. Återigen är jag sugen på Kinamat. Ska slå till på stort sen när Emil kommer hem. Fick höra att vanligtvis ställer andra barnet till med större illamående under graviditeten. Jag mådde dåligt sist, men denna gången vågar jag nog inte ens åka nånstans längre. Inte ens till A6 och shoppa..

Igår lyckades mamma i alla fall få tag på de prickiga dynorna(kolla tidigare inlägg). Kanon blev det! Kanske skulle man kunna lägga lite sånt där halkskydd under så inte dynan glider iväg...

Inte helt prima kanske..

Har nu under dagarna försökt intala mig själv att jag mår bättre under denna graviditeten.

"Jag mår inte illa, jag mår mycke bättre, jag har inte ont"
Lögn, lögn, lögn... Jag har egentligen bara lyckats säga att jag mår skit och sen somnat. För det är ren och skär sannning.

Emil gick nyss till jobbet. Jag pressade fram ett "ha en bra dag". Han stängde dörren. Det svartnade för mina ögon. Springa till kylen och desperat öppna en yoghurt. Lika bra att äta upp skinkan också när jag var igång.

Jag har varit extreeeeeeemt sugen på kinamat. Emil har lovat mig kinamat till helgen och igår gjorde jag ett halvhjärtat försök här hemma med fläskfilé, jordnötssås och ris. Men i helgen får det bli riktiga grejer.

För övrigt började jag ana graviditeten när jag vaknade på morgonen och grinade för att inte Emil var där. Och för att jag grina för andra helt löjliga saker. Skulle lika gärna kunna bli tårögd av att se en liten fågel sitta ute vid en vattenpöl här på gatan. Så sött. Så var det iallafall förra gången.
Det var just det som gav mig extra anledning att göra det där testet. För jag blir nästan tårögd av att tänka på den där fågeln nu.
Och alltså, jag gillar inte fåglar... alls.





Sen kan jag ju faktiskt ta och tipsa om www.isaberg-rapid.se , ett företag i Hestra(utanför Gislaved) där de gör häftapparater o sånt. De har lite pysseltips för hemmafixaren upplagt på sidan. Kika in där för lite inspiration. Här ovan har de gjort en vas med pärlor fastlimmade.